«

»

Det tänks i mig – därför skriver jag

artiklar Det tänks i mig

Liksom sjön har sitt utlopp, måste även min hjärna ha sitt avflöde och det har blivit skrivandet. Det ligger med andra ord ett egenvärde i själva skrivandet. Jag kan därigenom samla mina tankar och bli en helare människa.

Jag har aldrig haft svårt för att skriva. Mitt enda problem har varit att ingen kunnat läsa det jag skrivit, därför att det innehållt allt för många stavfel och haft sina gramattiska egenheter.

Jag tror att skrivandet var naturligt för mig redan som ung. Mina föräldrar samlade för eftervärlden en del papperslappar jag skrev. När jag senare i livet stått inför problem, har jag satt mig med ett tomt papper och försökt strukturera kaoset. Den fysiska skriften, pappret med bokstäver formade till ord, kan ha förkommit. Arbetet var ändå gjort. Tankarna hade, mitt i skrivprocessen, klarnat och den klarheten kunde ingen ta ifrån mig.

Jag tänker ordlöst och bildlöst, i helheter. Det tänks i mig. Jag kan flyta bort. Om någon frågar: ”Vad tänker du på”, kan jag sanningsenligt svara: Det vet jag inte. Eller så är mina tankar för anarkistiska för att destilleras till ord. Det är sambanden, relationerna mellan de olika bilderna, som är centrala i mina tankar. Det gör att jag relativt ofta gör riktiga val, utan att kunna förklara hur jag kom fram till det. Som en dirigent, kan jag bedöma hur det ena påverkar det andra och det utgår alltid från helheten.

När jag idag skriver, är mitt sätt att tänka en tillgång. Jag ser helheten och kärnan i det jag vill förmedla är ett förhållningssätt, som ska genomsyra hela texten. I skolan var detta ingen tillgång. Tänket var för stort för att lärarna skulle kunna sätta betyg på det. De kunde, med sitt vanliga provbatteri, inte bedöma mina kunskaper och inte kunde jag ge mig rättvisa, eftersom jag först var tvungen att lära mig hantverket; att utifrån mitt helhetstänkande strukturera och bryta ner mina tankar, utan att tappa bort den bakomliggande helheten. Jag tror att skolan skulle kunnat göra mer för mig på det området, om de varit mer lyhörda och sedan hjälpt mig att strukturera. Det är ingen kritik mot den skola jag gick i, det är en iakttagelse, som gäller alla traditionella undervisningssystem. Mätmetoderna utgår från att man ska kunna sammanfatta sina kunskaper, oftast i ett eller några få ord. Det kunde inte jag. Dels för att jag har svårt för namn och benämningar, men också för att jag då skulle varit tvungen att göra våld på mina tankar.

Jag tror inte att alla som har läs- och skrivsvårigheter/dyslexi tänker så här, men det är nog inte ovanligt och här finns en lärdom. Det som i skolan var till nackdel för mig, har i ”det verkliga livet” blivit en av mina bästa tillgångar.

Det offentliga resultatet av mitt skrivande finns presenterat på annan plats på min hemsida och en utförligare beskrivning av hur jag ser på språket, litteraturen och kunskapen, finns i mina böcker.

Bilden: Mitt universitet blev de recensioner/kulturartiklar jag på 70- och 80-talen skrev i Helsingborgs Dagblad