«

»

Don Pedros undervisning

Don pedros

Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycker att ordet ”kultur” har en negativ klang. Hon vill istället använda ordet ”underhållning.”

Inför en veckas vistelse på Kreta besöker jag en välförsedd bokandel i Stockholm. Jag vet inte vad jag vill ha för slags reslektyr när jag stryker med blicken över hyllor och diskar. Det blir volymen Fikonträdets sång, som består av tjugosex noveller av nutida grekiska författare. En bok jag inte tidigare känt till. På plats, i det ”äkta grekiska hem” vi hyrt, ligger jag i sängen, med den fantasieggande stenväggen framför mig och läser Don Pedros undervisning.

Författaren Theofano Kalogianni berättar i novellen historien om Enrico. En elev som arbetade under den store konstnären Dons Pedros överinseende. Tillsammans kommer de en upptäckt på spåren: en fernissa som avslöjar det sanna jaget bakom varje ansikte. Med den är de övertygade om den egna lyckan, och storheten som konstnärer.

Så kommer Enricos första beställning. Kung Filip önskar ett porträtt, en allegorisk, mytologisk scen, där han ska regera som Zeus. Enrico arbetar. Han lämnar ingenting åt slumpen, utan återger både kropp och ansikte dess ungdomlighet och vigör. Han gör blicken stadig – bäva månde undersåtarna – och under det pågående arbetet blir han inbjuden till de kungliga banketterna. Succén tycks given på förhand.

Men på natten, innan den högtidliga invigningsceremonin, drabbas Enrico av sömnlöshet. Han vill veta sanningen: Han vill prova den nya fernissan, som får den sanna karaktären att framträda. Då får han en gång för alla veta om kungen är rättrådig eller om adeln är en hop smilfinkar.

Var försiktig, ber Don Pedro, du kan komma att få ångra dig!

Varför då? Den magiska fernissan kan ju ställa kungen i ännu bättre dager, om han nu förtjänar det.

Enrico stryker fernissa på verket:

Under nattens lopp undergår porträttet emellertid en förändring. Fernissan tränger in i ansiktsporerna. Läpparna börjar smälta. Ögonen sjunker in i sina hålor och mister sin glans. Kinderna sugs in, löses upp och lämnar efter sig en fasaväckande mask av djurisk lystnad. Kung Filip återfår det förslöade utseende som hans närstående känner så väl till…

Inför Enricos ögon kommer det spanska hovet nu i sin rätta dager, så som det själv inte ville se sig. Han ser egenkärleken, lystnaden, lågheten. Och han somnar lycklig, övertygad om att nu ha kommit sanningen på spåren… Men ack, han lever i en tid som inte älskar uppriktighet.

Filip den skönes intresse för konst avtar. Istället för måleri börjar han vurma för navigation och trädgårdsskötsel och i väntan på räfst och rättarting lämnar mästaren och hans lärjunge Kastilien och bege sig norrut.

Novellen är mångfacetterad och när jag lyfter blicken mot väggens stenformationer, är jag inne i tankar om kulturens roll.

Theofano Kalogiannis språk är äkta, mustigt och målande. Hon har också ett unikt sätt att väva samman form och innehåll. Men skapandet sker inte i ett vacum. Hon föddes i Thessaloniki 1967 och växte på 70-talet upp i Malmö. Alltså bör hon ha med sig H.C. Andersen i bagaget. Inte så att Kejsarens nya kläder skulle vara en förlaga, men influensen bör – direkt eller indirekt – ha kunnat påverka henne.

Novellen har många bottnar, som tar tag i mina egna värderingar och uppfattningar. Theofano gestaltar i sagans form en problematik som är lika aktuell idag som för tusentals år sedan. Utan att predika lyfter hon upp ett ämne, så att jag själv tvingas tänka. Det är inte underhållning för att behaga mottagaren. Det är kultur – en form av samtal kring mina och andras värderingar. Hon får till stånd en dialog, mellan verket och mig, som får mig att reflektera. Jag är inte konsument, eller kund, där jag ligger och grubblar. Jag är själv medaktör.

Att döpa om kultur till underhållning, som Sveriges underhållningsminister J Lena Adelsohn Liljeroth föreslår, är inte bara obildat. Det begränsar också våra möjligheter att föra en konstruktiv debatt om värderingar, politik, etik och moral.

Torbjörn Lundgren. (sept 2011)

Fikonträdets sång Grekland berättar. Redaktör och översättning: Jan Henrik Swahn.

Bildtext: När jag lyfter blicken mot den fantasieggande stenväggen är jag inte konsument eller kund. Jag är själv aktör.