År 1946 startade E. Sindlinger, som tidigare varit anställd på det amerikanska Gallupinstitutet, en underhållningsfabrik på sin gård i New Jersey. Tanken var att man på ett ”vetenskapligt” sätt skulle producera bestsellers. Metoden var enkel. Ett antal redaktörer anställdes med uppgift att krympa befintliga manuskript. Inläsningar gjordes på ”stålband”. Banden spelades upp för åhörargrupper på skilda platser i Förenta Staterna. Efter att ha bjudits på förfriskningar fick deltagarna registrera sina intryck – från utmärkt till dåligt – med hjälp av mannometerknappar anslutna till en apparat som hette Teldox.
Efter en timmes lyssnande och tumtryckande var boken omvandlad till en grafisk kurva, efter vilken manuset arbetades om. Stycken som fått betyget ”dåligt” ströks och allt blev statistiskt skräddarsytt för att passa publiken. I gengäld tog Sindlinger femtio procent av författarens honorar.
År 1950 förfasade sig den svenske författaren Erik Gamby över ”sindlingiseringen”, som enligt honom ledde till att författare med världsrykte, som William Faulkner, i många år tvingades livnära sig på att skriva filmmanus åt Hollywood. ”Den amerikanska bokindustrin är därför ett gott exempel på vart det leder när en förläggare är övertygad om att hans uppgift är att ge publiken vad publiken vill ha.”
Jag berättar om Sindlingiseringen för min son som jobbar med film. Han kontrar med att även Monte Pyton-gänget testade sina filmer inför publik, varefter de justerade, så att det skulle gå hem hos publiken. Då drar jag mig till minnes Hasse&Tages arbetsmetod i Svenska Ords stuga i Vita Bergen på Söder i Stockholm. Ett lågt hus med bjälkar i taket. Hasse ska ha gått fram och tillbaks på golvet och spottat ur sig roligheter, medan Tage, som inte kunde gå rak under bjälkarna, satt vid bordet och sållade bort det som blev för galet.
Det må vara en skröna. Men om de tre företeelserna – sindlingiseringen, Monte Pyton och Hasse&Tage hör samman. Varför blir jag då bara upprörd över Sindlingiseringen?
Jo, för att det handlar om makt och kulturförtryck. Bestsellers enligt sindlingermetoden – liksom dagens privatiseringsfundamentalister – har ett övergripande syfte. Att maximera profiten. För att skapa klirr i kassan är det mesta tillåtet. Det första som då får stryka på foten är upphovsmannens syfte. Makten övergår till förläggaren som satsar på säkra kort. Det som inte ger ordentlig vinstmarginal blir, i detta perspektiv, inte berättigat.
Monte Pyton, i likhet med Hasse&Tage, testade om budskapet gick hem hos mottagaren, vilket är något helt annat.
Romanen som form fick sitt genombrott med filosofer som Voltaire, Diderot och Rousseau – på 1700-talet. När de inte kunde uttrycka vad de ville säga med filosofiska texter, tog de till romanen och gestaltade sina tankegångar. De tänkte nytt och strök inte läsaren medhårs, utan utmanade, vilket var möjligt eftersom de hade messenater, som värnade deras yttrandefrihet. Och fortfarande bygger västerlandets kultur mycket på vad de gav uttryck för.
Vårt demokratiska samhälle har tagit på sig att värna yttrandefriheten. Att då – i likhet med Sveriges kulturministerminister – känna sig nöjd med att man kan finna bestsellers på varuhus och bensinstationer är 2000-talets ”sindlingisering”.
Bestsellers måste också finnas, men att som ansvarig för Sveriges nationella kulturpolitik, nöja sig med ett utbud, stympat av marknadskrafterna, är ett angrepp på yttrandefriheten, ett angrepp som demokrater i alla läger borde ta avstånd från.
En kulturpolitik måste uttryckligen ha till uppgift att möjliggöra mångfald som inkluderar de obekväma, kontroversiella, avantgardistiska, liksom de smala och provinsiella rösterna. De är nödvändiga – för att inte säga kännetecknande – för en sann demokrati.
En viktig uppgift för en kulturpolitik måste därför vara att skapa förutsättningar för professionella konstnärer, författare, fotografer, översättare, dansare, skådespelare och musiker att verka. Dessa har i alla tider haft en avgörande roll för demokrati, humanism och medmänsklighet, men saknar, som grupp, de kommersiella aktörernas lobbing-muskler.
Torbjörn Lundgren (okt 2011)
Bildtext: Erik Gamby, samlade 1958 en serie kulturartiklar i volymen ”Boken och kulturen” där han bland annat granskar ”Sindlingiseringen”.
