«

»

Lyckad nedfrysning

lyckad_nedfrysning_bombat_bibliotek_singers_0
Bild: Bibliotek efter Tyskt bombanfall av London 1940 flankerat av Singers text.
Självklart hör kultur samman med antalet sökande till vårdutbildningarna. Det visar Roy Andersson klart med sin bok – Vår tids rädsla för allvar.

I början av 1990-talet tvingades Stockholms läns landsting lägga ner ett av sina vårdgymnasier, trots att behovet av vårdpersonal var skriande. Trenden var densamma i hela landet och man kan fråga sig vad nedläggningen av vårdgymnasier har med kultur att göra.

Ingenting tycktes bita på den rådande yuppieandan, där vård av gamla, sjuka och ”livsodugliga” var allt annat än trendigt.

Filmaren och fotografen Roy Andersson ingick i en grupp, som i Stockholm fick i uppdrag att göra något åt det svikande antalet sökande. Det blev en film, affischer, tidningsannonser och boken ”Lyckad nedfrysning av herr Moro.”

I boken varvades uttrycksfulla bilder med existentiella texter.

På ett uppslag kunde man se bilden av en rökande clown, åtföljd av en text skriven av Ezra Pound:

”Gå mina sånger, till den ensamme och otillfredsställde,

gå också till den nedbrutne, till den under vanans ok förslöade,

bär till dem mitt förakt för deras förtryckare.”

På ett annat uppslag: bilden av en tysk soldat som skjuter en mor och hennes barn i Lettland år 1942, åtföljd av Fredrich Nietzshes mångtydiga ord: ”Att åse lidande gör gott; att tillfoga lidande gör ännu mer gott – det är en kallhamrad sats, men det är också en mycket gammal och mäktig mänsklig – alltförmänsklig grundsats… ”

Ett älskande par på Boulevard Diderot i Paris 1969, flankerad av en text av Bertrand Russel: ”… och vad skall vi säga om människan?”

En viktig aspekt i kampanjen var att göra den rika fotohistorien tillgänglig för ungdomar. Med hjälp av den gavs de verktyg för att grubbla över vår existens, vad som är viktigt, rätt och fel.

Fotohistorien är ”ett fantastiskt underlag för funderingar över och diskussion om etik och moral”, menar Roy Andersson i en senare bok: ”Vår tids rädsla för allvar” som sammanfattar vad som hände.

Moro-kampanjen var tänkt att pågå i tre år, men, hösten 1991 kom allt tätare signaler om en kommande lågkonjunktur. Samtidigt blev landstingets politiska ledning borgerlig. Efter ett år tyckte de styrande att det inte längre var nödvändigt att höja vårdyrkets status: ”Nu får det vara nog.” Som Moro-kampanjen ”utformats är den obegriplig och den känns heller inte särskilt angelägen eftersom vi inte längre har någon brist på personal inom sjukvården”, sa Mats Gerdau (m), ledamot i Landstingets kultur- och utbildningsnämnd.

Hösten 1992 delades Moro-boken ändå ut till avgångsklasserna i Stockholms grundskolor. Det som ansågs obegripligt för nämnda politiker, var fullt begripligt för ungdomarna. Hösten 1993 fördubblades antalet sökande till vårdutbildningarna i Stockholms län. I övriga landet fortsatte trenden med minskat antal sökande.

Skolminister Beatrice Ask (m) förklarade att ”kampanjen var obegriplig och säkert dyr…” Hon tillade: ” Den beställdes och planerades under socialdemokratisk ledning och landstingsrådet Kurt Nilsson (c) har efter sitt tillträde stoppat kampanjen så snabbt som det har varit möjligt.”

31 december 1993 förklarade landstingets förvaltningschef kampanjen avslutad. Två år senare var antalet sökande åter i nedförsbacke. Landstinget tvingades då konstatera att ingen arbetslöshet i världen kunde garantera rekryteringen till vårdutbildningarna.

Självklart hör kultur samman med antalet sökande till vårdutbildningarna. Inte så att all kultur måste vara nyttig, men en aspekt av ordet kultur är dess språkliga ursprung – ”odling”. Att odla tankar och värderingar, väcka uppmärksamhet, provocera och ställa under debatt, hör till uppgifterna för en nations kulturliv. Att värna demokratin, som visar sig i mångfald, är därför en av kulturpolitikens centrala uppgifter. Även när den hotar tilltron till samhällsandans politiska mantran, som ”arbetslinjen”, den försämrade sjukförsäkringen och arbetsvillkoren. Yttrande- och tryckfriheten måste försvaras mot klåfingriga politiker. Att degradera kultur till underhållning, att förklara stora delar av vårt kulturarv (det Moro-kampanjen lyfte upp), som obegripligt (sic), gör det än viktigare att lyfta fram rösterna från vårt förflutna och göra dem kända för nya generationer:

”Min bror hade talat om filosoferna och även om han sa att jag inte kunde lära något av dem måste de ju veta någonting när allt kom omkring.” ur Ung man söker kärleken av Isaac Bashevis Singer

Torbjörn Lundgren (sept 2011)

Lyckad nedfrysning av herr Moro. Ordfront förlag återutgivning 1997

Vår tids rädsla för allvar, Roy Andersson. Studio 24 distribution i samarbete med Filmkonst  2009