Det är lätt att komma i rampljuset. Det är bara att torgföra tillräckligt kontroversiella åsikter. Har man dessutom en titel, eller två, så blir det än mer rabalder.

En som nyligen stack ut näsan var Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi och medicinsk etik. Enligt Aftonbladets Linda Cederberg, menar Tännsjö, att det är ”bra om vi får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.”

Tännsjö vill inte att samhället ska bestämma vad som är önskvärt, men förespråkar föräldrars rätt att göra abort om fosterdiagnosen visar någon ”avvikelse”.Man kan bli upprörd och fara ut mot Tännsjö, vilket många gjort. Men låt oss skala av debatten. Vi bortser från Tännsjö som person. (Det var trots allt inte han som formulerade texten, utan Linda Cederberg. Det är alltså inte säkert att han själv skulle uttrycka sig så.

Det intressanta är då att debatten tar ordentlig skruv, först när den vidgas, från Downs syndrom, till andra funktionsnedsättningar, som dyslexi och färgblindhet.Därmed blottas hur samhället – den allmänna meningen – ser på olika människors värde.

Tännsjö slår vakt om föräldrars rätt att bestämma vad de vill ha för slags barn. Men är det inte i förlängningen ändå samhället – den allmänna meningen, eller fördomarna – som avgör vilka val föräldrar gör? Den fria viljan bygger ju på rätten att också ha förutfattade meningar. Det vi behöver är därmed upplysning. Tännsjös åsikter, i den tappning Linda Cederblad förmedlar dem, är okunskap, fördomar som bygger på förenklingar.

Ta resonemanget om att vi med fosterdiagnostik kan avgöra vilka människor vi blir.

Om jag har anlag för dyslexi (dyslexigener) så innebär det inte att jag nödvändigtvis får läs- och skrivsvårigheter.Trots ärftligheten och de existerande anlagen är det inte självklart att symptomen ärvs i rak följd.

Inte heller att generna enbart medför problem. Hur det går, beror på hur olika biologiska förutsättningar (gener) samspelar och hur omgivningen samspelar med mina förutsättningar.

Jag skrev nyligen en artikel om de positiva sidorna jag upplevt av min dyslexi och jag är inte ensam om erfarenheten.I boken, som Utbildningsradion ger ut till våren, medverkar också Krakel Spektakels författare Lennart Hellsing, Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, konstnären Lotta Lagercrantz, rapparen Petter, företagsledaren Bertil Hult, artisten och poeten Erik Winqvist, med flera. Hade samhället varit bättre utan oss?

Och hur är det med färgblindheten. Konstnären Joakim Andersson säger: ”jag är färgblind och ser en hinna av rött över allt. Blått upplever jag således som lila, gult som orange, och så vidare.” På Momsteatern i Malmö, spelar personer med funktionsnedsättningar teater ”för att låta omvärlden berikas av högkvalitativ teaterkonst och ett unikt scenspråk”. Kan inte Andersson och Momsteatern tillföra samhället nya intressanta aspekter? Grunden i Tännsjödebatten handlar om vilket samhälle vi egentligen vill ha.

Hur ser vi på våra medmänniskor? Ska vi sträva mot att vara kopior av varandra, eller är det en fördel att vi är olika? Själv föredrar jag variation och kräver rätten att få vara den jag är.

TORBJÖRN LUNDGREN